Han fick som jag hade trott väldigt bråttom hem och var jätte stressad och ville åka in genast. Jag tyckte inte att det var en sådan panik, men med tanke på rusningstrafiken genom tunneln och att värkarna va ganska täta så gick jag med på att åka in så att vi var inne vid 16 och var då öppen 3 cm. Så vi fick stanna.
De frågade om smärtlindring men jag kände att jag kunde vänta lite med det.
Tydligen gick vattnet vid 18, men det märkte jag inte av och strax därefter kände jag att jag ville börja med lustgasen. Som snabbt blev min bästa vän.
Snart sa dom att jag redan var öppen 10 cm och jag blev jätte förvånad, men sen insåg dom att så inte var fallet och att jag bara var öppen 5 men att jag var väldigt mjuk.
Runt 22 stod jag inte ut längre och krävde eda, som tyvärr inte tog alls så han fick komma tillbaka efter ca en timma och lägga en ny, som tog något bättre, men jag kände fortfarande av värkarna kraftigt och de kom väldigt tätt hela tiden.
Jag försökte äta efter den andra edan men kräktes upp det då jag fick en värk mitt i en tugga och fick sedan bara dricka klara drycker.
Äntligen runt 02-tiden säger barnmorskan att jag är öppen 10 cm och jag börjar se ett slut på det hela.
Dock upptäcker hon att det är en kant i vägen som hindrar Minna från att ta sig ner och vi testar tillslut att jag ska krysta, utan krystvärkar när värken gör som ondast, men det hjälpte inte heller.
Så på morgonen strax innan åtta när allt fortfarande ser likadant ut och jag är helt slut så kommer vi överens om att ett akutsnitt är det bästa.
Därefter gick allt väldigt fort och vid 08:32 kom hon äntligen ut, helt täckt av bajs, men oh så söt!
Min kropp var helt slut av ansträngningen så mina armar låg och skakade helt okontrollerat under hela operationen och även efter på väg till uppvaket. Men så fort jag fick Minna i famnen så kunde jag äntligen slappna av och slutade skaka direkt.
