Mammas stora tjej

För ungefär ett år sedan köpte jag en cykel till Meja som jag tänkte att hon skulle få i present av Minna som storasyster-present. Dock misslyckades vi ju rätt rejält med att gömma den för henne så hon upptäckte den långt innan Minna ens var född.
 
Vi försökte först med stödhjul för att hon skulle förstå grejen med att trampa och det gick ganska bra (förutom att jag trodde att hon hade lärt sig att bromsa och lät henne cykla ner för en backe när jag var höggravid med Minna och fick därefter foglossning ända ner i tjotahejti efter löpningen i panik).
Hon har cyklat ganska mycket på den men efter att vi tog bort stödhjulen i våras så har hon föredragit sin balanscykel och inte alls viljat cykla.
Det har varit många tårar och sura miner och jag trodde att det här med att lära sig cykla låg långt bort i framtiden.
 
Igår tog hon fram balanscykeln i vanlig ordning och ville inte ha sin trampcykel. Jag tog fram den ändå och hon tog den, sprang några steg, satte sig och började trampa. Jag stod som en fågelholk och förstod ingenting. Helt plötsligt trillade poletten bara ner och hon cyklade omkring som om hon inte gjort annat. Visst blev det några småvurpor, men inget stort än så länge. Vi får väl se när första riktiga vurpan kommer. Hoppas att det dröjer ett tag till!
 
 

Kommentera inlägget här :