1 år sedan

Nu är det ett år sedan som värkarna hade startat på allvar.
Jag vaggade runt hemma och andades mig igenom värkarna samtidigt som jag försökte få i mig något att äta, ringde Anton och packade om BB-väskan då väskan som jag hade packat i var alldeles för liten.
Jag kom även på att jag var tvungen att packa en väska till Meja med som mormor kunde komma och hämta.
 
Anton kom nog hem från jobbet runt den här tiden med andan i halsen. Han har nog aldrig duschat så fort som han gjorde då. Han var väldigt stressad då värkarna var täta redan från början och jag har i princip bara hört att det tar lång tid innan de är täta och att man ska åka in när det är 3-5 minuter mellan. Eftersom mina var så täta redan från start så visste jag inte om jag skulle vara stressad eller inte, men Anton övertalade mig tillslut att vi skulle åka in. Vi hade våran plats på specialförlossningen så det var bara för oss att åka när vi ville, enligt sköterskan på telefonen.
 
Det var väldigt skönt att vi bor så pass nära sjukhuset, och att rusningstrafiken inte hade hunnit komma igång riktigt än då det var väldigt obehagligt att sitta stilla i bilen med värkar nästan hela tiden. Vi hade även tur att få plats precis utanför förlossningen, så Anton kunde följa med mig upp direkt.
Vi blev sittande i väntrummet en stund medan de läste igenom min journal och en kvinnlig besökare som satt i väntrummet samtidigt som oss såg väldigt orolig ut då jag hade värkar mest hela tiden. Tillslut frågade hon om de verkligen visste om att vi satt där, vilket dem såklart visste. Hon blev nog nervös att jag skulle föda i väntrummet!
 
Resten av förlossningen har jag ju redan skrivit en gång. Jag är i alla fall väldigt glad att jag inte visste innan hur det skulle gå. Det hade varit sådär kul tror jag!
 
 

Tänker tillbaka

Om nästan exakt två timmar är det sex månader sedan denna bilden togs mellan värkarna som kom varannan minut. Jag var öppen 8cm och hade fått eda för andra gången som inte fungerade den heller. Tur att jag inte visste hur länge det var kvar tills Minna till slut fick lite hjälp ut i världen! 
 

Förlossningsberättelse

Här kommer min förlossningsberättelse äntligen! Trevlig läsning!
 
På torsdagen den 2/10 kändes allt som vanligt på morgonen men runt 10-tiden började jag få molvärk som jag fått många ggr tidigare. Jag tänkte inte så mycket på det. Men runt 12 -tiden började den bli starkare och vid 13 började den likna värkar mer och mer. Jag vankade omkring och andades ganska lätt igenom värkarna och vid 14:30 bestämde jag mig för att ringa Anton. Värkarna var hela tiden ganska täta 3-5 min men höll bara i sig i 40 sek - 1 min.

Han fick som jag hade trott väldigt bråttom hem och var jätte stressad och ville åka in genast. Jag tyckte inte att det var en sådan panik, men med tanke på rusningstrafiken genom tunneln och att värkarna va ganska täta så gick jag med på att åka in så att vi var inne vid 16 och var då öppen 3 cm. Så vi fick stanna.
De frågade om smärtlindring men jag kände att jag kunde vänta lite med det.

Tydligen gick vattnet vid 18, men det märkte jag inte av och strax därefter kände jag att jag ville börja med lustgasen. Som snabbt blev min bästa vän.
Snart sa dom att jag redan var öppen 10 cm och jag blev jätte förvånad, men sen insåg dom att så inte var fallet och att jag bara var öppen 5 men att jag var väldigt mjuk.
Runt 22 stod jag inte ut längre och krävde eda, som tyvärr inte tog alls så han fick komma tillbaka efter ca en timma och lägga en ny, som tog något bättre, men jag kände fortfarande av värkarna kraftigt och de kom väldigt tätt hela tiden.

Jag försökte äta efter den andra edan men kräktes upp det då jag fick en värk mitt i en tugga och fick sedan bara dricka klara drycker.
Äntligen runt 02-tiden säger barnmorskan att jag är öppen 10 cm och jag börjar se ett slut på det hela.

Dock upptäcker hon att det är en kant i vägen som hindrar Minna från att ta sig ner och vi testar tillslut att jag ska krysta, utan krystvärkar när värken gör som ondast, men det hjälpte inte heller.
Så på morgonen strax innan åtta när allt fortfarande ser likadant ut och jag är helt slut så kommer vi överens om att ett akutsnitt är det bästa.
Därefter gick allt väldigt fort och vid 08:32 kom hon äntligen ut, helt täckt av bajs, men oh så söt!

Min kropp var helt slut av ansträngningen så mina armar låg och skakade helt okontrollerat under hela operationen och även efter på väg till uppvaket. Men så fort jag fick Minna i famnen så kunde jag äntligen slappna av och slutade skaka direkt.

 Försöker hålla humöret uppe efter andra edan!
 
 De finaste tjejerna i världen!