Ända sedan Minna föddes har jag tänkt skriva ett inlägg hur jag tycker att livet som tvåbarnsmamma är. Om det är som jag trodde eller om det varit tuffare/lättare.
Innan Minna föddes fick jag ofta höra om den så kallade tvåbarns-chocken som många mammor i min omgivning berättade om. Det skulle tydligen vara jätte tufft att bli förälder till två. Det skulle vara en enorm skillnad mellan att gå från noll till ett barn och ett till två.
Jag var ganska nervös över detta och funderade över vad det egentligen skulle vara så otroligt tufft. Jag förstod ju att sömnen skulle bli lidande ännu mer och att det kunde bli en del avundsjuka från Mejas sida, och såklart att allt skulle ta längre tid med ett till barn.
Så när Minna föddes stålsatte jag mig inför den här tvåbarns-chocken och väntade på att jag skulle bli galen och att det skulle bli pannkaka av alltihop.
En månad gick, två månader, tre, fyra och fem. Men än så länge har jag inte varit med om att bli chockad över hur livet är med två barn. Jag tycker nog att det var tuffare att gå från noll till ett år om jag ska vara ärlig.
Det har kanske att göra med vad man har för förväntningar innan och vad man får för barn. Men än så länge har det gått rätt smidigt ändå, trots diagnoser, kostbehandlingar, sjukhusbesök i mängder, sömnbrist och en något svartsjuk storasyster.
Klart sömnen har blivit lidande när man har en bebis som vaknar titt som tätt och är redo för morgon redan innan klockan blivit sex, och de få gångerna som hon faktiskt sover längre så är det ett annat morgonpiggt litet barn som "skakar liv" i en.
Vissa gånger har det känts som att jag ska bli smått galen av sömnbristen. Men när jag väl kommit upp och börjat med frukosten så vaknar jag sakta men säkert till liv och på något sätt så klarar jag mig igenom dagarna utan att gå och lägga mig när Minna sover.
När vi väntade Minna så var vi helt inställda på att få ett barn ungefär som Meja. Hon sov hyfsat bra från början. En del magproblem men det blev bättre ganska fort. Glad för det mesta, och älskade att sitta nästan från början men hatade att ligga på mage. Meja behövde inte bli buren speciellt mycket utan var nöjd med att sitta i bumbon eller matstolen och greja för sig själv. Hon dreglade eller kräktes så gott som aldrig och alla dregglisar som vi hade fick bara bli liggandes kvar i lådan
Hon var inte heller speciellt lättväckt utan kunde sova igenom det mesta och har somnat själv redan från väldigt tidig ålder och sov bra på dagarna. Hon var en väldigt behändig liten unge redan från början med andra ord!
En liten Meja ungefär 5½ månad och hade börjat sitta ganska stadigt.
Minna är helt tvärtom på alla sätt. På nätterna har hon faktiskt sovit ok redan från början och förstått att det är natt och för det mesta somnat om efter hon ätit. Men om hon ska somna för natten, eller på dagtid, måste hon bli vaggad till sömns alternativt ligga i vagnen eller i babyskyddet.
Hon har haft mycket problem med magen och skrek kvällarna igenom de första månaderna. Stå är det bästa den här tjejen vet, och vill inte ens försöka lära sig att sitta. Magen är ingen favorit, men till skillnad från Meja så kan hon i alla fall trycka upp sig. Även om hon är förbannad när hon gör det.
Hon har som jag skrivit innan varit en väldigt kräkig bebis och kräktes upp stora mängder efter varje mål från att hon bara var några dagar gammal tills runt tre månader. Dregla har hon gjort sen runt tre månader och gör det fortfarande i mängder. Nu får vi använt våra dregglisar med råge!
På dagtid sover hon väldigt oregelbundet nu för tiden och kan vara vaken 4-5 timmar i sträck utan större problem, hon är otroligt lättväckt och vaknar nästan alltid när vi har åkt någonstans och kommer fram. Hon vill vara med och hålla koll på allt jämt, och helst av allt bli buren, dagarna i ända.
En liten Minna ungefär 5½ månad som bara vill stå och stå!
Så ja, Minna är inte riktigt vad vi förväntade oss. Men såklart älskar vi henne precis lika oändligt mycket som hennes storasyster ändå!