Nu är det ett år sedan som värkarna hade startat på allvar.
Jag vaggade runt hemma och andades mig igenom värkarna samtidigt som jag försökte få i mig något att äta, ringde Anton och packade om BB-väskan då väskan som jag hade packat i var alldeles för liten.
Jag kom även på att jag var tvungen att packa en väska till Meja med som mormor kunde komma och hämta.
Anton kom nog hem från jobbet runt den här tiden med andan i halsen. Han har nog aldrig duschat så fort som han gjorde då. Han var väldigt stressad då värkarna var täta redan från början och jag har i princip bara hört att det tar lång tid innan de är täta och att man ska åka in när det är 3-5 minuter mellan. Eftersom mina var så täta redan från start så visste jag inte om jag skulle vara stressad eller inte, men Anton övertalade mig tillslut att vi skulle åka in. Vi hade våran plats på specialförlossningen så det var bara för oss att åka när vi ville, enligt sköterskan på telefonen.
Det var väldigt skönt att vi bor så pass nära sjukhuset, och att rusningstrafiken inte hade hunnit komma igång riktigt än då det var väldigt obehagligt att sitta stilla i bilen med värkar nästan hela tiden. Vi hade även tur att få plats precis utanför förlossningen, så Anton kunde följa med mig upp direkt.
Vi blev sittande i väntrummet en stund medan de läste igenom min journal och en kvinnlig besökare som satt i väntrummet samtidigt som oss såg väldigt orolig ut då jag hade värkar mest hela tiden. Tillslut frågade hon om de verkligen visste om att vi satt där, vilket dem såklart visste. Hon blev nog nervös att jag skulle föda i väntrummet!
Resten av förlossningen har jag ju redan skrivit en gång. Jag är i alla fall väldigt glad att jag inte visste innan hur det skulle gå. Det hade varit sådär kul tror jag!
